Mitt pyssel och inspiration

Jag är irriterad på hur vårt samhälle ser ut och jag är frustrerad över att vi inte kommer längre än vad vi gör!

 

Igår kunde man höra på nyheterna om att norska barnmorskor varnar mammor för att använda sina mobiltelefoner när de ammar. Svenska barnmorskor håller genast med och varnar de med.

Orsaken? Amningen/flaskmatningen är inte enbart till för att ge mat, man skall också knyta an till sitt barn vid dessa tillfällen. Då och då söker barnet ögonkontakt. Om mamman vid dessa tillfällen tittar på sin mobiltelefon, känner barnet sig inte sett och tydligen kan man inte knyta bra band mor-till-dotter/son då.

 

Jag har inget problem med att en yrkesgrupp tycker att vi skall lägga mer tid och fokus på våra barn. Tvärt emot. Jag tycker att vårt samhälle har blivit alldeles för mediafixerat! Vi ser varandra på tok för lite öga till öga och alldeles för mycket genom olika skärmar över nätet. 

Jag har ett problem med att man skuldebelägger endast en del av befolkningen. Att man mer eller mindre sparkar på de som redan ligger ner.

Är det inte viktigt att alla pappor knyter an till sina barn? Är det inte viktigt att papporna skapar ögonkontakt med barnen? Eller är det endast under den magiska amningen detta kan ske?

Varför går barnmorskorna inte ut och säger att fädrar till barn måste lägga ifrån sig alla mediaenheter och umgås med sina barn (i de flesta fallen är det dessutom fortfarande mammorna som tar största delen av föräldraledigheten, speciellt i början när det är så viktigt att knyta an. Papporna jobbar i större utsträckning och har således mycket kortare tid varje dag till att skapa band till barnen, speciellt i början).

Detta stör mig!

Det stör mig att det bara verkar vara mammor som gör fel! Att papporna inte är närvarande så många timmar om dagen och kanske dolda bakom en skärm när de är i närheten, verkar inte vara ett problem enligt barnmorskornas larm.

Varför kan vi fortfarande inte se helheten i familjen?

 

På precis samma sätt får man som nybliven mamma titt som tätt höra att man måste ta vara på småbarnsåren, inte ha för bråttom med att börja jobba igen. Man skall se till att stanna hemma länge och ge barnet sitt allt.

Självklart skall jag ge mitt barn mitt allt! Men det är väll inte bara småbarnsåren som inte kommer tillbaka? Ingen tid i barnets liv kommer tillbaka! Det gäller väll att vara närvarande hela tiden, inte bara de första åren? Och varför är det viktigare att mamman är närvarande (och hemmagående/föräldraledig) under småbarnsåren än att pappan är det? Småbarnsåren kommer väll knappast tillbaka för papporna heller? Varför kommer ingen och säger till alla nyblivna mammor att de skall dela föräldraledigheten lika med pappan så snart de bara kan? Tänk om vi skulle få börja höra "Se till att börja jobba halvtid så snart du bara kan, så att barnets pappa kan få vara föräldraledig på halvtid så mycket som möjligt av småbarnsåren!". Det hade varit jämställdhet!

 

Men nej, så gör vi inte i PK-Sverige! Här kallar vi oss jämnställda och moderna, men fortfarnde skuldbelägger vi bara hälften av föräldrarna. Fortfarande sparkar vi bara på de stackars mammorna som redan ligger ner på grund av alla andra krav och pekfingrar samhället genom lång tid satt upp för dem. För skam den mamman som säger högt att hon tycker det är skönt när barnet sovit flera timmar på dagen. För älskar hon inte sitt barn och vill umgås med det precis hela tiden?

 

Det är dags för Sverige att ta steget in i ett modernare tänk!